Inte Riktigt Klok

Tänk att vissa dagar kan ungarna driva en till vansinne!!
Häromdagen var en sådan dag.

Jag fick av någon outgrundlig anledning ett städanfall. Sånt händer inte ofta kan jag meddela, det kan de som besökt mig intyga.
Jag skulle minsann rensa upp och röja av det allra värsta i vardagsrummet hade jag bestämt. Sagt och gjort! Jag satte igång och allt flöt på ganska bra. Sen kom barnen hem!! Suck!
M försökte och lyckades faktiskt HJÄLPA till, men B..... Snacka om en egen vilja!
När mamma, dvs jag, snällt bad honom göra något så sa han bara till mig:
-"Det kan du jöra hälv!" Vad han har hört det tidigare vet jag absolut inte... Jag är minsann nästan oskyldig. Så det så!!

Så jag fortsatte städa, M hämtade dammsugaren åt mig och jag slog igång den. DET skulle jag inte ha gjort!!
Alla som har dammsugit någongång vet att dessa apparater låter tämligen mycket och högt. Så högt att jag inte på några som helst villkor skulle ha kunnat höra vad lille B höll på med i köket.
När jag slog av dammsugaren för att kunna höra vad M ville säga mamma, som dessutom enligt honom själv var livsviktigt, så slås jag av att det är VÄLDIGT tyst i köket.... Hmmm..... Vad gör han nu då??

-"B!! Vad gör du??"
-"mmmhmmnnnmmmnhhhmmmn" är svaret jag får, men absolut inte hör. Dammsugaren är avslagen, men det sjunger i huvudet ändå av dess oljud. Så jag frågar igen:
-"B?? Vad gör du??"
Då hör jag hur han kommer springande in i vardagsrummet, jag sitter på golvet med ryggen mot dörren.
-"Stämplar!" svarar han.
Då vänder jag mig om, DET skulle jag inte heller ha gjort.
Framför mig står en liten kille som nu (då) liknar mer en urtasktigt sminkad DRAGQUEEN än den tvååring han är.
Ja det var rosa och det var blått, det var lite brunt och lite grönt, en liten klick av gult och sen lite svart och sen hade han lyckats få läpparna vita.

Ni som håller på med scrapbooking och stämpling vet att det finns både vattenFASTA och vattenlösliga stämpeldynor. Jag har båda sorterna, och jag hade inte en susning om vilka ungen fått tag på.
Vattenlösliga var väl inte så farligt, för de torkar man bort ganska enkelt med en våtservett. Men de vattenfasta?!???! Milde himmel!!
Många tankar hinner fara genom skallen på en.

Men det var bara att sansa sig och snällt fråga sin son vilka dynor han stämplat med och om han kunde visa mamma dessa.
Det var inga problem.

Tack och lov var det den vattenlösliga sorten han hade fått tag på!! Puh!
Så jag torkade av honom färgerna och fick honom att se ut som sitt vanliga jag igen. DÅ kom jag på att jag INTE fotat eländet!! ARRRGGHH! Nåja, känner jag vår son rätt så lär det komma fler tillfällen!!

Sensmoralen i denna historia blir då;
För guds skull lås in era stämpeldynor OCH tvååringar, dock inte i samma rum!, när ni dammsuger!!

Lev väl!!

//Erika, som numer är ännu mer gråhårig.
Hmm....kanske skulle testa vattenlösliga stämpeldynor.... undrar om Chestnut Roan skulle funka.....