Inte Riktigt Klok

B har en speciell relation till sin morfar. Mycket speciell, eftersom han aldrig träffat sin morfar, inte sett sin morfar någonsin!
Morfar dog nämligen 1992! Då var B inte ens påtänkt!

Men B och morfar gör allehanda ting tillsammans ändå.
De åker traktor, kör bärgningsbil, hoppar studsmatta, jagar myror, äter mat tillsammans..... Jag tror de tillbringar 24 timmar om dygnet tillsammans de där två, fast på sitt eget lilla sätt.

Jag tror att antingen så:
a) Sitter morfar på sitt moln i himlen och skrattar så tårarna regnar ner på oss andra. Samtidigt så funderar han nog på var ifrån ungen får allt.
b) Sitter morfar på B's axel och viskar till honom allt som kommer ur ungens mun.

Hur som helst så tror jag morfar har hur kul som helst!
Att B kul har jag inga som helst tvivel om.

Härom kvällen så skulle jag och B gå och lägga oss, M kom på efterkälken som vanligt. Jag sa strängt till M att nu måste han vara TYST när han kom upp i sovrummet utifall att B skulle ha hunnit somna.
M's hörsel är det lite si och så med, så man vet aldrig om han uppfattat det man sagt till honom. Man håller tummarna för att det är så!

Jag och B har lagt oss till ro och ligger stilla och tysta då jag hör hur dörren längst ned i trappan öppnas. Inte ett ljud från M.... Från hans mun alltså! 
Resten av ungen låter tämligen mycket! Han tar även trappdörren och trappen till hjälp.
Han stänger dörren med ett SCHLABRAAAK! Sen KLAMPAR han uppför trappen, det låter ärligt som en hel elefanthjord är på väg att gå och lägga sig i vårt sovrum!
Han öppnar sovrumsdörren, som tack och lov jag har haft sinnesnärvaro att lämna på glänt, klampar in i sovrummet. Sen kommer nästa dörrstängning....
Vår sovrumsdörr är tämligen svårstängd om man inte har den rätta knycken, vilket M naturligtvis INTE har.
Först kommer ett SCHKRABRAAAK, sen ett till och ett till innan han ger upp och bara drar igen den så den står liiite på glänt. 
Anledningen till att han ger upp är ett ilsket SCHYYYYYYYYYYSSSSSCHH! från sin mor.

Han klättrar upp i sin säng och kryper tyst ner i sängen.
Äntligen tänker jag!
Båda ungarna isäng! Puh!

Då kommer nästa igång!

-"Mamma? Jag är kissnödig!" Det är lille B som kommit på det NU inte när han var nere och innan vi gick och la oss.
-"Jamen gå ner och kissa då." tycker jag.
-"När jag kommer upp igen ska jag vara tyssst mamma" läspar han medan han glider ur sängen och sätter kurs mot sovrumsdörren.

Han tassar ner för trappen och öppnar dörren längst ned i densamma. Där hör jag faderna röst säga något till honom, dock inte vad, och sen hör jag en liten ilsken röst säga:

-"Jamen jag behöver faktissst kisssa!" (Läses med en läspning.) 

En kort stund senare hör jag hur han är på väg tillbaka till sin säng. Nu tänker jag att det ska bli intressant och höra hur tyst han kan vara. Jag hinner inte mer än tänka halva tanken så hör jag ett välkänt SCHKLABRAAAAK ner ifrån.
Sen blir det tyst....
Jag hör någon komma smygande uppför trappan, tyst.
Jag ser hur någon försiktigt öppnar sovrumsdörren....
för att sedan lämna den på vid gavel.
Jag hör hur han tassar så tyst han kan till sin säng och kryper ned i den, drar täcket över sig och kommer till ro.

Ok.. tänker jag. Han var ju tyst. Duktig kille!
DET skulle jag inte ha tänkt! För nu kommer det! Högt och tydligt!!

-" Mamma? Vissst var jag tyssst??"

Go'Natt!
Ridå ner!

I sovrummet finns det nu två inte fullt lika tysta söner, en trött och grinig mamma och en ostängd sovrumsdörr.
Efter ett argt HYSCHHH från mig så blir det dock tyst igen.

DÅ kan vi alla äntligen komma till ro och somnar alla tre!

Lev väl kära vänner och lämna gärna ett avtryck innan du går!

//Erika