Barn är rara...
Jag kan bara hålla med! Att vara ensam med våra små "änglar" i en hel vecka känns lite ångestfyllt. I och för sig brukar de vara snälla med mig, men med varandra....!!
Milde tid vad de bråkar!
Enda gångerna de inte bråkar är när de sover båda två eller inte vistas i samma hus. Ja åsså när de gaddar ihop sig mot mamma och försöker driva henne mot nervsammanbrott.
Jag har funderat på munkavle på dem båda två och så hörselkåpor till mig. Silvertejp finns det kilometervis av men hörselkåporna har mystiskt försvunnit. Hmm...
Undrar om de kan ligga på samma ställe som alla andra saker jag letar efter....?
Eller måhända att lille B har dem på sitt hemliga ställe??
Men det kanske räcker med munkavle på ungarna...?
Eller så får det bli en nödlösning för min egen del. Tampongtillverkarna lovar ju dyrt och heligt att deras produkter ska hålla tätt så jag kanske kan använda sådana istället för hörselkåporna som försvunnit??
Försöka duger!
Så ser ni någon förvirrad och utsliten tvåbarnsmor med tamponger stickade ut ur öronen så är det bara jag. Ryck gärna ut en av dem och säg hej!
I fredags kväll så vägrade lille B gå och lägga sig. Storebror M BAD om att få gå och lägga sig före kl. 19.00 piiip! Kors i taket!!
Jag skulle naturligtvis se le grand finale av Let's Dance så jag bänkade mig framför dumburken kl. 20.00.
Efter en liten stund får jag sällskap av en liten kille som intresserat tittar på de duktiga paren som svingar sina lurviga på dansgolvet. (Fast jag tvivlar på att deras ben är särdeles lurviga...)
Han kommeterar deras dans och tycker de är jätteduktiga men sen blir det en paus i programmet.
Vad brukar visas i pauserna på reklamfinansierade tv-kanaler? Jo, just REKLAM!
Då under reklampausen frågar B mig:
-" Mamma? Vad är det här för dåliga program?"
-" Det är inga tv-program utan det är reklam." säger jag.
-" Det är därför jag gillar Barnkanalen! Där visar de inte sånna här dåliga program!" säger B snusförnuftigt då.
Så SVT kan hålla fanan högt ett tag till i B's ögon! De visar minsann inga dåliga tv-program enligt honom. Åteminstone inte på Barnkanalen. ;o)
Lev väl kära vänner!
//Erika, vars pysselmojo verkar ha följt med guben till fjällen.... =o(
Framtids utsikter.
Framtids utsikten här i familjen verkar vara mörk.
Häromdagen försökte sönerna först att ta livet av varandra sen böt de taktik och övergick till att försöka driva sin mor till självmord. HUR??
Genom att vara de allra värsta sortens söner som finns förstås.
- Vi lyssnar absolut INTE på vad mamma säger.
- JA! Vi slåss med skarpa vapen.
- Ok... Det gick inte. Då bits vi istället!
- Yes! Storebror har godis!! Det snor jag!! Mohahaha!
- Jag tror mamma håller på att höra dåligt. Då SKRIKER vi allt vad vi kan när vi ska säga något till henne.
- Vi skriker naturligtvis till mamma hur mycket vi älskar henne: Du är världens dummaste mamma!!!!!
Modern i huset tappade humöret och snudd på även rösten efter gårdagen...
Dagen har tyvärr fortsatt i samma anda... Suck!
Det gick så långt att lille B talade om att han minsann skulle flytta så lååååångt låååångt härifrån han kunde. Han ville inte alls bo med mamma och pappa längre. Jag gissar mig till att låååångt låååångt bort blir mormor. ;o)
M's framtida yrkesval då?
Jo jag kan ju säga så mycket att jag efter dessa två dagar kan tänka mig samma yrkeskarriär och det ganska omgående.
M vill nämligen bli EREMIT!
Lev väl kära vänner och ha en trevlig helg!
//Erika som blir gräsänka en vecka framåt. Maken är med 90 % säkerhet änkling innan han kommer hem igen om sönerna fortsätter på samma sätt som igår och idag.....
Nu spökar det här hemma!!
Saker försvinner här hemma! Mina saker i synnerhet…. Suck!
Det har gått så långt att jag påbörjat en lista över saker jag saknar och därmed också letar efter. Listan blir bara längre och längre, jag verkar inte hitta de saker jag letar efter.
JO! En sak på listan har jag hittat!
Men vad är en sak när man har ett dussin eller mer saker som man letar efter? En fis i världsrymden, en droppe i havet…
Jag brukar skämtsamt säga att jag lever i ett organiserat kaos, men denna teori verkar tyvärr bli alltmer sann. Dock utan det organiserade framför. Med andra ord är det KAOS här hemma bland alla mina saker.
Jag har länge misstänkt att det spökar här hemma men ikväll fick jag det bekräftat av lille B.
M och B sitter och bygger med lego i kammarn när plötsligt M gastar och gormar om någon speciell legobit som försvunnit.
-”Det är du som tagit den!” Gastar han åt lillebror.
-”Nähä!” svarar lille B.
-” Det kan bara vara du som tagit den!” gormar M vidare.
-” Nähä!” svarar B
- ” Vem kan då ha tagit den? Det MÅSTE vara du som tagit den!!” argumenterar M vidare.
Då säger lille B helt lugnt:
-” Spöket Laban.” Som förslag på vem som har tagit den försvunna legobiten.
Då får naturligtvis storebror något mer att diskutera med sin något mer tjurskallige lillebror.
-” Det kan inte vara spöket Laban! Han finns inte!” säger storebror.
- ” Joho! Det gör han visst!” replikerar lillebror.
Sen är diskussionen i full gång! Och deras diskussion består hela tiden av två skilda påståenden. Den ena hävdar bestämt att Spöket Laban INTE finns medan den andre lika bestämt att Spöket Laban VISST finns. Ingen ger sig och diskussionen blir allt mer högljudd!
Kan ni gissa hur diskussionen låter??
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”Nähä!”
-”Joho!”
-”NÄHÄ!!!”
-”JOHO!!!”…..
Jag känner mig nödd och tvungen att förkorta deras argumentering för den var tämligen lång och fadern fick gå in och avbryta den.
Men jag måste erkänna att jag är benägen att hålla med lille B:
Spöket Laban finns visst! Han verkar ha övergett slottet GomorronSol och flyttat hit. Dessutom verkar han ha en förkärlek för mina scarpsaker….
Strange…..
Lev väl kära vänner och lämna gärna ett avtryck innan du går. =o)
//Erika
Vad är egentligen normalt?
Dagarna innan var jag väl liiite orolig och hade alla möjliga konstiga idéer om hur det hela skulle gå till.
Den allra "värsta" var väl den när jag i min fantasi såg framför mig hur sköterskan kladdade fast behaget i röntgen utrustningen och sen klämde åt så hårt att behaget exploderade. I serietidnings stuk.
Jag fnissade åt det när jag väl var fastklämd i apparaturen.
Jag tror till och med jag försökte förklara min inre syn för sköterskan men jag tror inte hon förstod vad jag fnissade åt.
Härom dagen kom så brevet som innehöll svaret på undersökningen.
Jag var inte särskilt orolig så jag sprättade upp kuvertet och läste.
Glatt förklarade jag för maken att där stod det att jag var normal.
Varpå maken yttrade:
-"Det är omöjligt! Det kan omöjligt stå där att du är normal."
Jodå det stod det tyckte jag och gav honom pappret.
Då säger karl'n:
-"Här står det att resultatet var normalT och ingenting om att du är normal!"
Håhåjaja, tänk vad man får stå ut med som maka och mor i denna familj....
Frågan är den om vem utav oss som egentligen är normal. Jag röstar stenhårt på mig själv! Eller.....??
Lev väl!
//Erika
